Eldsjälen Juhani, 65: ”Jag kritar gräsmattan året ut”

Kroppen säger ifrån, men lågan slocknar aldrig. Juhani Kujanpää brinner för fotbollen, för sitt Rotebro IS, och berättar vad som stimulerar honom på gröna fält med vita linjer.

– Mina sysslor på kansliet? Jag hade en speciell lista med mina arbetsuppgifter, men den räckte inte till. Det var allt från att tvätta kläder och beställa material till att ha kontakt med förbund, handla och krita planerna.

Hur var det?

– Perfekt, vet du! Det dök alltid upp något nytt och man fick lösa det, samtidigt som man höll sig på god fot med alla ledare, vilket jag lyckades ganska bra med. Med tiden blev det dock mer och mer IT och jag får lite ”error” då. Jag är en praktiskt lagd man.

Juhani Kujanpää är på sitt sommarställe och humöret är på topp. 65-åringen tackade för sig i juni, efter sex år på kansliet i Rotebro IS.

– Intresset för fotboll drev mig dagligen. Alla mina ungar spelar fotboll och trots att jag lämnat kansliet är jag fortfarande med i tränargruppen för damlaget. Faktum är att jag fixade hit det damlaget en gång i tiden från Sollentuna FK.

“Flickorna kräver svar”

När det kommer till damfotbollen i Sverige tycker Juhani att det fått ett uppsving med åren.

– Oh ja! När jag var liten fanns inte en tös som spelade fotboll över huvud taget. 1981 flyttade jag till Stockholmstrakterna och här fanns visserligen damfotboll, men den har utvecklats enormt. Det är bara att titta på damernas OS. Sedan är det faktiskt annorlunda med tjejer än med grabbar.

Hur?

– Du måste förklara jäkligt noggrant till flickor och damer varför vi gör saker och ting. Grabbarna springer 50 mil utan att fråga om du säger det, men flickorna kräver svar. Jag vet inte varför det är så, men flickorna hinner tänka tio olika saker när de går tio meter, säger Juhani och fortsätter:

– Jag noterade detta ganska tidigt, redan när jag tränade flickor födda 1992 i januari 2000. Därefter blev det flickor födda 2004. Båda årskullar ställde frågor, många fler frågor än grabbarna. För samtliga betonade jag samma sak - att fotboll ska vara kul.

“Svårare att hålla ihop damlag”

Juhani utvecklar resonemanget, precis som han gjorde för spelarnas föräldrar också.

– På tavlan brukade jag alltid skriva ”Kul” med stora bokstäver. Det är nummer ett, sedan kommer allt annat. I Rotebros damlag har vi spelare från 18 till 47 år och det är viktigt att de ska ha kul. Att vi som liten förening kunnat ha ett damlag år efter år är faktiskt inte så vanligt. Flickor är mer studiebenägna än pojkar och söker sig till högskolor runtom i landet. Det är svårare att hålla ihop ett damlag än ett herrlag.

Och därför också viktigare att försöka?

– Verkligen.

Är ”Power of We” något som kan hjälpa er på traven, tror du?

– Absolut. Det är ett alldeles utmärkt initiativ. Då vi är en liten förening är exempelvis pengar alltid en fråga. Det kommer man inte ifrån. Våra röda byggnader i anslutning till planen är exempelvis helt slut. Vi behöver få nya, precis som vi fick en ny plastmatta.

“Tänkte på föreningen”

Med problem i sina leder har Juhani just nu en särskild önskan.

– Att bli frisk. Det var förra året som jag blev sjuk tre månader och jag bestämde mig på juldagen att jag lägger av i juni i år. Jag förstod att jag aldrig kommer att bli helt återställd. Fysiskt tog arbetet på krafterna, men man tänkte ju på föreningen.

Fysiskt, ja, men är man en eldsjäl slocknar väl aldrig elden?

– Så är det. Jag kommer att gå och titta på matcherna så länge jag orkar.

Något mer än det?

– Ja, hela det här året ska jag fortsätta krita vår gräsmatta. Vi har några planer som vi måste måla själva, så jag kommer att göra det. Sedan kliver jag nog av.

- - -

Via “Power of We” stöttar vi den svenska breddidrotten – närmare bestämt damfotbollen. Över 30 föreningar från division 1 till 5 ingår i satsningen som inkluderar sponsorskap, supporterkamp och tävlingar. Allt för att stödja föreningar och uppmuntra till idrott och hälsa – tillsammans.